De första försöken: 1800-talet och ångfartens pionjärer
De första försöken att etablera regelbundna färjeförbindelser mellan Tyskland och England gjordes redan på 1800-talet. Den första officiella färjelinjen etablerades den 28 augusti 1841 av Hanseatic Steamship Company, som skickade sin ångare Hamburg på rutten Hamburg-Hull. Denna förbindelse markerade början på regelbunden sjöfartstrafik mellan de två framväxande ekonomiska nationerna på den tiden. Förväntningarna på att i första hand transportera affärsresenärer och gods mellan de båda länderna infriades dock inte och rederiet tvingades gå i konkurs 1852.
Bremen kom in på scenen nästan samtidigt. Redan 1843 grundade Bremenhandlaren Eduard Ichon en färjetrafik mellan Bremen och Amsterdam. Några år senare, 1845, etablerades en reguljär trafik mellan Bremen och Hull med ångfartygen Horsa och Hengist. Även detta projekt misslyckades dock och ångfartygsrederiet tvingades sälja sina fartyg till England 1849.
North German Lloyd: början på en framgångsrik era
Trots de tidiga misslyckandena med att etablera regelbundna färjeförbindelser mellan Tyskland och England banades vägen för senare rederier. Ett av de viktigaste rederierna som till slut fick sitt genombrott var Nordtyska Lloyd, som grundades i Bremen 1857. Under de första åren byggde North German Lloyd flera moderna ångfartyg för passagerar- och godstransporter mellan Tyskland och England.
Ett av de första fartygen var "Adler", som gjorde sin jungfruresa från Nordenham till London den 28 oktober 1857. "Adler" var det första oceangående fartyget från Nordtyska Lloyd som startade en reguljär passagerartrafik mellan Weserområdet och England. Detta följdes av andra ångfartyg som Möwe, Falke, Condor, Schwalbe och Schwan. Dessa fartyg transporterade inte bara passagerare, utan även boskap och andra varor.
Nordtyska Lloyds Englandstrafik var framgångsrik fram till 1880-talet. Ångfartygen transporterade regelbundet passagerare i två klasser och gods mellan hamnarna i Bremen, Nordenham, Hull och London. Passagerarvolymen ökade främst på grund av den ökande emigrationen till Amerika, eftersom många emigranter reste till USA via England.
Argo-rederiet och det ökande konkurrenstrycket
North German Lloyds Englandstrafik övertogs 1897 av Argo-rederiet, som också hade sitt säte i Bremen. Argo-rederiet satsade på modernare fartyg och fortsatte att bygga ut sitt linjenät. Förutom förbindelserna mellan Bremen och Hull och Bremen och London etablerades också överfarter till Skottland, särskilt till Leith/Edinburgh. Rederiet fäste stor vikt vid passagerarnas komfort och service, särskilt för det växande antalet emigranter och affärsmän.
Argo Reedereis ångfartyg som Albatros, Falke, Reiher, Adler och Schwan kunde transportera både gods och passagerare. Den ökande konkurrensen mellan rederierna ledde dock till att Norddeutscher Lloyd tog över Argo-rederiet 1925 och integrerade Englandstrafiken i sitt europeiska linjenät. Trots sammanslagningen förblev Englandstrafiken en viktig del av rederiets verksamhet och fartygen fortsatte att segla varje vecka mellan Bremen, Hamburg och England.
Mellankrigstiden
och den ökande konkurrensen
Mellankrigstiden präglades av intensiv konkurrens mellan rederierna. Ekonomiska svårigheter tvingade rederierna att omorganisera sina linjer under 1930-talet. Trots detta fortsatte förbindelserna mellan Tyskland och England att existera, och Roland Lines och North German Lloyds fartyg fortsatte att spela en viktig roll.
En viktig milstolpe i färjeförbindelsernas historia var införandet av roll-on/roll-off-trafiken, som i första hand var avsedd för transport av fordon och gods. Från 1963 satte rederiet Argo in moderna ro-ro-fartyg mellan Tyskland och England, vilket avsevärt förenklade och påskyndade godstransporterna. Dessa fartyg var dock i första hand konstruerade för godstransporter, medan passagerartransporterna hamnade alltmer i bakgrunden.
Introduktion av passagerarfärjor: PRINS HAMLET och den moderna eran
Ett nytt kapitel i färjetrafikens historia mellan Tyskland och England inleddes med introduktionen av moderna passagerarfärjor på 1960-talet. Den 31 maj 1969 satte färjan Prins Hamlet segel från Hamburg till Harwich. Färjan, som drevs av det danska rederiet DFDS Seaways, hade plats för 1.032 passagerare och 315 fordon och erbjöd resenärerna en direktförbindelse mellan norra Tyskland och sydöstra England.
Prins Hamlet ingick i den så kallade Prinzenlinie, ett varumärke under vilket DFDS drev flera färjor mellan Tyskland och Storbritannien. Introduktionen av dessa färjor var inledningsvis framgångsrik, särskilt bland brittisk militär personal och tyska semesterfirare som använde färjorna för kortare resor eller för att transportera sina bilar.
Trots den inledande framgången minskade passagerarantalet under 1980-talet. I och med lågprisflygbolagens intåg och utbyggnaden av Eurotunneln blev färjorna allt mindre attraktiva. Dessutom gjorde avskaffandet av taxfree ombord färjetrafiken mindre lönsam. Även om DFDS satte in ytterligare färjor, som Duchess of Scandinavia, på rutten Hamburg-Harwich under 1990-talet, gick det inte att hejda färjetrafikens nedgång.
Slutet på en era:
färjetrafiken läggs ned
Det sista försöket att upprätthålla färjeförbindelsen mellan Tyskland och England gjordes 2002, då rutten flyttades från Hamburg till Cuxhaven. Syftet med denna åtgärd var att förkorta restiden på Elbe och göra rutten mer ekonomisk. Men inte ens detta steg kunde rädda färjetrafiken. Den 6 november 2005 lämnade Duchess of Scandinavia Cuxhaven för sista gången och därmed var det slut med direkta passagerarfärjeförbindelser mellan Tyskland och Storbritannien.
Att trafiken lades ned berodde på flera faktorer: ökad konkurrens från lågprisflygbolag, öppnandet av Eurotunneln, förlust av taxfree-försäljning och sjunkande passagerarantal gjorde trafiken oekonomisk. Dessutom gynnades andra färjeförbindelser från Belgien och Nederländerna, vilket möjliggjorde kortare restider till England.
Nostalgiska
minnen
från svunna tider
Färjeförbindelserna mellan Tyskland och England är en historia av förändring. Det som började som ett innovativt sätt att resa utvecklades till en viktig länk mellan de två länderna. Men i takt med att transportinfrastrukturen förändrades och flyget blev allt vanligare minskade färjornas betydelse.
Idag finns det inte längre några direkta passagerarfärjor mellan Tyskland och England. Det senaste försöket att upprätthålla denna förbindelse misslyckades 2005 och med tanke på de förändrade ekonomiska förhållandena är det inte troligt att förbindelserna återupptas. Ändå lever minnet av färjorna kvar - som en symbol för en svunnen tid då det fortfarande var ett äventyr att resa över Nordsjön.